Drömmen om en julafton – i Sydafrika

God jul till alla. Dagen efter en annorlunda julafton på Laird's Lodge utanför Plettenberg Bay. Kvällen började med sång av lokala förmågor. Mestadels på ett språk som vi inte förstod. Det lär finnas 19 officiella språk i Sydafrika. Som tur är pratas engelska av alla.

Ni i Norden har förhoppningsvis snöiga vita landskap utanför fönstren. Här i Plettenberg Bay har vi upplevt vita stränder och Indiska Oceanens vågor med vita hattar.

Rävar lär finnas men ingen som raskar över isen. Däremot apor som på traskar på taken och gärna smiter in i rummen om inte dörrarna är stängda. Ännu fler fanns det på Monkey Land - över 3000. Det är apor som lever fritt i ett stort inhägnat område. Apor tas som husdjur men efter att de fyllt fem år är de inte längre gulliga varelse utan börjar bete som apor ska och då vill folk inte längre ha dem och många hamnar då på Monkey Land.

Ingen sill och lax men å så gott med räkor och annat smått som vi fick till julaftonslunchen hos Enrico.

Gran med barr fanns ej att hitta. Bling-bling-kulor alternativt trädpinneträd är kanske nya trender att anamma.

Jultomten har vi inte sett men denna dam hade i alla fall hittat en ”tomtemössa”.


Glögg glömdes enkelt vi bort men julklappsutdelning blev det. Alla fick en klapp var och vi skålade i ett fruktigt, friskt mousserande vin gjord på Sauvignon Blanc.

Julmiddagen intogs på Laird's Lodge och höjdpunkten var en gudomlig god huvudrätt bestående av två sorters lamm.  

Nu är det dags att köra vidare mot Hermanus och göra nya upptäckter. Skulle gärna komma tillbaka till Laird's Lodge någon dag.

Foto: Lilian

Djur i natur med elegans och 'casual style'

Safarilivet börjar närma sig sitt slut och från i morgon är dags för lite småstadsliv i Plattenberg. Efter att ha närstuderat djuren och deras beteende under ett par dagar kan man dela in dem i två kategorier: de eleganta och de som är mer åt ’casual’ hållet.

Vinnare i kategorin 'elegans på hög nivå' är självfallet girafferna. 

Sebror och antiloper ligger snäppet efter giraffernas polerade halsar men impalorna är vinnare av 'sötast i klassen'.

Till och med gnuer med sina ståtliga horn och långbenta strutsar måste anses vara eleganta i detta sammanhang. Strutsfjädrar är ju en bekant accessoar för oss i Eurovision-svängen men de stackars djuren lär vara helkorkade och har en hjärna som är mindre än sin egen ögongloben.

Zebrornas ränder är unika för varje djur liksom våra fingeravtryck. Det slitna uttrycket "ränderna går aldrig ur", kan med fördel tillämpas.

I kategorin ’casual’ ingår, efter vår bedömning, elefanter, noshörningar, bufflar och flodhästar. De har en mer jordnära stil.

Noshörningarna gillar gyttjebad medan flodhästarna föredrar att hålla sig under vattenytan.

Elefanter vistas mycket i solen och verkar ha behov av solskyddsfaktor hög. Snabeln är både torr och skrynklig men ytterst funktionell.

I en safarivistelse kan även icke-djur-aktiviteter ingå. Just denna dag när det är vintersolstånd där hemma lyste solen för fullt vid klockan 5 och då var det bara att stiga upp. Morgonens utflykt var en båttur längs Bushman River. Någon simtur blev det däremot inte. Vattnet är för kallt och vågorna kraftiga men morgonfiskarna trivdes.

Istället blev vi serverade chokladtårta och mousserande vin på stranden av vår excellente guide Wayne – klockan 07.30! Det gick alldeles utmärkt. Tårtan fick jag kvällen innan och hela lodgens personal sjöng på engelska och afrikaans för mig. En tidig uppvaktning med andra ord.

Foto: Lilian

Sydafrika och en armlängds avstånd från vilda elefanter

Djur, djur och mera djur! Vår första safariutflykt är avklarad och vi har varit öga mot öga med elefanter, lejon, noshörningar och lite annat smått och gott.

Delar av ressällskapet gör sig redo för första safarin, klockan 6 på morgonen.

Nog är det bra maffigt att ha djuren på armlängds avstånd utan att de verkar det minsta berörda. Enligt vår chaufför och guide är de vana vid jeepen och ser den inte som något hot. Hur det är med oss passagerare vet jag inte men vi var uttryckligen förbjudna att stå upp i bilen då det skulle kunna leda till obehagligheter.

Klumpiga noshörningar rör sig snabbare än man tror. Inte är de vackra heller. Känns som urtypen för urdjur.

Betydligt smidigare och elegantare är nyalorna, som är en sorts antiloper.

Loja lejon vilar ut efter natten.

Det tog oss 24 timmar att komma till i Kariega Game Reserve som ligger ca 130 km öster om Port Elizabeth. Det är ett 10.000 hektar stort område och vår River Lodge ligger bedårande vackert till med utsikt över Bushman River.

Resan gick via Istanbul medan vårt ressällskap tog vägen via London. Vi möttes i Johannesburg och sista sträckan till Port Elizabeth åktes med South Africa Airways och tog en och en halv timme.

Turkish Airlines visade sig från sin bästa sida och vi blev uppgraderade till business och kunde sova riktigt gott i våra flat beds. Det var heller inte brist på mat, dryck och mysfaktorn.

Foton: Lilian

Vanna Rosenberg briljerar i Stadsteaterns Sweeney Todd

Jag ska genast erkänna att jag inte är någon stor musikalfantast. Därför är det glädjande att Sweeney Todd ligger närmare opera än traditionell musikal. Ljudbilden är dramatiskt, stundtals atonal med tät stämsång i kören. Handlingen skulle fungera utmärkt i operavärlden där död och elände är regel. Glöm lättsamma, trallande sångnummer.
Pjäsen skrevs av Stephen Sondheim och hade premiär på Broadway 1979. Det är en skräckinjagande historia om hämnd, bitterhet och psykopater där barberaren Sweeney rakar halsen av kunderna på löpande band och den praktiskt, ekonomiskt lagda Mrs Lovett tar hand om kropparna och bakar dem till smaskiga pajer.

Stadsteaterns uppsättning hade premiär 4 december och redan nu är föreställning mogen och inarbetad. Peter Jöback visar att han klarar den tuffa rollen som kallblodig mördaren. Jag kände en viss skepsis innan men blir glatt överraskad när, den mestadels välpolerade, Jöback sjunger så att spottet yr över första raden. Högst poäng får Vanna Rosenberg, trots att hon i första hand inte är sångerska. Hennes humoristiska mimik och skådespelartalang, i kombination med Calle Norléns suveräna översättning av librettot, räcker gott. Viss kritik är dock på sin plats. Första akten känns utdragen och har en lång startsträcka. "När börjar det" hann jag tänka ett antal gånger under de första 15 minuterna.

Som så ofta skapar Stadsteatern en tuff och häftig scenografi och kostym. Denna gång under ledning av Magdalena Åberg. Även orkestern är värd en stor eloge för sitt dramatiska och proffsiga anslag.

Regi: Tobias Theorell
Scenografi, kostym: Magdalena Åberg
Musikaliska ledare och dirigent: Mikael Jöback
Koreografi: Roine Söderlundh
Mer info finns på Stadsteaterns hemsida.

PS 1: Om ni såg "De tre musketörerna" så kanske ni, liksom jag drabbas av en déjà vu när barberare Pirelli dyker upp i rosaglansig outfit och Michael Jackson frilla.

PS 2: Vanna Rosenberg medverkar som låtskrivare i Melodifestivalen 2014 tillsammans med Ellinore Holmer, Åsa Schmalenbach, Josefina Sanner, Henrik Wikström, Amir Aly. Låten heter "En himmelsk sång" och sjungs av Ellinore Holmer, som tävlar i deltävling 4, 22 februari.

Foto: Lilian samt pressbilder från Stadsteatern, fotograf Carl Thorborg

Minnesvärda låtar i Finlands Eurovisionshistoria

Första gången Finland deltog i Eurovision Song Contest var 1961 och resultathistoriken med nio jumboplaceringar får anses blygsam fram tills Lordis seger 2006. Visst tog vi en monsterrevansch med "Hard Rock Hallelujha" men det finns andra bidrag som är värda att reflektera över på Finlands självständighetsdag. Låtar som för mig har blivit minnesvärda, i efterhand. Låtar som stack ut i sin samtid och med en karaktär som fick folk att skaka på huvudet. Med facit i hand kan jag konstatera att likartade låtar och genrer dök upp långt senare i Eurovisionen. Man skulle kunna säga att Finland låg före sin tid och att resten av Europa inte var mogen för de finländska musikinnovationerna. Här kommer några helt ovetenskaplig och personliga exempel:

Jazzigt med Lasse Mårtenson 1963 i "Laiskotellen". 2007 var det Tysklands Roger Cicero som jazzade till det med "Frauen regier'n die Welt"




Pihasoittaja sjöng irländsk inspererad folk-country redan 1975 med det underskattade bidraget "Viulu-Ukko". 1996 sjöng Irlands Eimear Quinn "The voice" och 2007 var det gruppen Dervish som konstaterade att "They can't stop the spring". Danmark hakade också på countrysvängen 2001 med Rollo & King och "Never ever let you go".



1976 chockerade Fredi & Friends TV-tittarna med "Pump Pump" som ansågs vara alldeles för sexigt för Europa. Detta var en västanfläkt av vad som skulle komma. Exemplen är otaliga men vad sägs om Polska The Jet Set från 2007 som ansåg att det var "Time To Party" eller "Be My Valentine!" 2009 med Svetlana Loboda från Ukraina. I sammanhanget kan vi också nämna sensuella "It Hurts" med Lena Philipsson 2004



1981 slog Finland till igen och introducerade reggae i tävlingen. Riki Sorsas låt "Reggae OK" är en klassiker idag. Efter detta har vi knappast hört några reggaetongångar. 2010 sjöng Litauens InCulto om "Eastern European Funk" och den var väl ändå lite reggae.



Detta var ett axplock från tidigare årtionden. Vi ska givetvis inte glömma Finlands enda vinst 2006 då en ny innovation såg dagens ljus. Tillsvidare har ingen hakat på Lordis monster-genre men det brukar ju ta ett tag innan de andra Europeiska länder vaknar till liv. Welcome to consult the monster country of Finland!



Trots många bottenplaceringar genom åren (9 st) är min konklusion, självständighetsdagen till ära, att Finland är en större musikalisk föregångare än vi tror. På sitt personliga sätt har landet banat väg för nya koncept och genrer i världens största musiktävling, Eurovision Song Contest.

PS 1: Vårt grannland Norge har haft fler sista placeringar än Finland - 11 st. Norge har också rekordet i  nollpoängare, fyra st, medan Finland haft tre. Å andra sidan har Norge vunnit tre gånger (1985, 1995, 2009).

PS 2: Alla kalenderbitare kan förmodligen hitta en massa låtar som tillkommit före och senare men jag utgår från mina personligt, spridda minnesbilder. 

Melodifestivalen 2014 har tuffat igång och Malta vann Junior Eurovision 2013

Melodifestivalens bidrag offentliggjordes förra veckan och resan mot Sveriges Eurovisionsbidrag pågår fram till 8 mars.

Låtarna vet vi inget om, bortsett titel och kompositör. Det finns idel bekanta låtskrivarnamn och en drös med etablerade artister varav många har medverkat tidigare i Melodifestivalen. Vad sägs om Sanna Nielsen, Martin Stenmarck, Shirley Clamp, Alcazar, Linda Bengtzing (bilden från MF 2011). Hur ska man tolka detta? Kanske kan det vara så att SVT behöver 'säkra kort' för att bibehålla intresset bland de äldre tittarna.

Det finns också en hel del nya namn. Jag hoppas det dyker upp några spännande stjärnskott bland dessa, för mig obekanta, artister. Startfältet känns betydligt starkare än i fjol. Ska jag muttra över något så tycker jag det är urtrist att fjolårsartister som YOHIO, Anton Ewald och State of Drama dyker upp åter igen. Kan man inte låta dem mogna till sig ett par år emellan.

Sist men inte minst - Elena Paparizou är med för första gången i MF. Trots att hon vann hela Eurovision för Grekland 2005. Vad den egentliga orsaken är vore intressant att veta. Kanske är det så att Elena behöver återuppväcka sina svenska rötter eller så har grekiska krisen gjort att hon behöver vidga arbetsfältet.

Programledarna presenterades redan för några veckor sedan. Det följs numera med lika stort intresse som artistpresentationerna. Valet 2014 var överraskande och jag misstänker vi kan räkna med både 'buu och bää' för Nour El Refai och Anders Jansson.

I lördags tog Malta hem vinsten i Junior Eurovision Song Contest i Kiev. Fantastiska Gaia Cauchi, blott elva år men med röstresurser som får mig att häpna.

Hur är det möjligt att en liten flicka kan ha så stor och mogen röst. Så attention alla sångerskor på Malta - watch out. Denna flicka kan gå hur långt som helst. Förhoppningsvis något mer än att bara medverka i vanliga Eurovision Song Contest.

Visste ni att 'Eurovision-introt' är en 1600-tals komposition av franska tonsättaren Marc-Antoine Charpenter. Stycket heter egentligen "Te Deum och första satsen " Marche en Rondeau" fick sitt stora genombrott 1954 när EBU (European Broadcasting Union) valde den till sin signaturmelodi. Jag passade på att spela den i samband med Folkoperans Vänners vänträff härom veckan. Det lät troligen sisådär men man måste bjuda på sig själv och det var kul.

Bjöd på sig själv gjorde förresten hela styrelsen när vi sjöng Trio me'Bumbas välkända "Man ska leva för varandra". Det var allt lite schlager-feeling på Folkoperans scen och visst var styrelsen snyggt ekiperad i svandun.



Foto: SVT.se; Junioreurovision.tv; Lilian, Teija

Cannareggio, Giudetta, Lido - bortom Venedigs turiststråk

Venedig består av sex stadsdelar och som förstagångsturist är det lätt att fastnar i San Marco med Markusplatsen som dragplåster och San Polo på motsatta sidan, vid Rialtobron.

Redan några stenkast bort ligger stadsdelen Dorsoduro med Basilica di Santa Maria della Salute som ett mäktigt landmärke. Visst finns det sevärdheter såsom Peggy Guggenheim collection, Palazzo Grassi  och Gallerie dell’Accademia men framåt klockan tio ligger kanalerna stilla och gränderna tysta och folktomma.

Från Dorsoduro tar man enkelt vaparetton över Canale della Giudecca till Giudecca. Här lever invånarna sitt vardagsliv. På kvällstid är det mörkt och känslan av en ödslig ö infinner sig.

Då slinker man in på restauranger som Trattoria Altanella, med anor från 1860-talet. Där möts vi av kvarterets invånare och en klassisk meny som inte låter sig påverkas av vare nymodigheter eller trender. En lunch är också att rekommendera och är väder fint håller uteserveringen öppen även i november.

I arbetarstadsdelen Cannareggio är det venetianska vardagslivet än mer påtagligt. Husfasaderna är långt ifrån lika välansade och pompösa som palatsen längs Canal Grande. Här finns en ruffighet som det gäller att upptäcka nu, innan etablissemanget tar över. En tomtyta passar bra både till båtavställning och grönsaksland.

Tvätten hänger på tork i gränderna och jag spanar in tofflor vars sulor uppenbarligen används för golvrengöring. Kanske en produkt värd att importera.

I Cannareggio fanns en gång stadens judiska getto. Några få plaketter på väggarna påminner om en svunnen tid. Idag består den judiska populationen av cirka 500 aktiva personer.Fem synagogor finns i området, knappt synliga utan snarare inbyggda bland bostadshusen.

Lido. En öde strand och en osynlig horisont. Det finns en bedagad charm över ön och man kan ana den forna societetens vingslag med eleganta middagsombyten.

Lido lever säkert upp under sommaren, men i november känns "Döden i Venedig" av Thomas Manns som en mer adekvat association. Med Gustav Mahlers musik i bakhuvudet konstaterar jag att Hotel Des Bains, där boken utspelar sig i, är igenbommat. Säsongsdöd eller permanent?

Längtar till Venedig, men hur är det med maten egentligen? Den frågan tål att återkomma till i ett annat inlägg.

Foton: Lilian