Cannareggio, Giudetta, Lido - bortom Venedigs turiststråk

Venedig består av sex stadsdelar och som förstagångsturist är det lätt att fastnar i San Marco med Markusplatsen som dragplåster och San Polo på motsatta sidan, vid Rialtobron.

Redan några stenkast bort ligger stadsdelen Dorsoduro med Basilica di Santa Maria della Salute som ett mäktigt landmärke. Visst finns det sevärdheter såsom Peggy Guggenheim collection, Palazzo Grassi  och Gallerie dell’Accademia men framåt klockan tio ligger kanalerna stilla och gränderna tysta och folktomma.

Från Dorsoduro tar man enkelt vaparetton över Canale della Giudecca till Giudecca. Här lever invånarna sitt vardagsliv. På kvällstid är det mörkt och känslan av en ödslig ö infinner sig.

Då slinker man in på restauranger som Trattoria Altanella, med anor från 1860-talet. Där möts vi av kvarterets invånare och en klassisk meny som inte låter sig påverkas av vare nymodigheter eller trender. En lunch är också att rekommendera och är väder fint håller uteserveringen öppen även i november.

I arbetarstadsdelen Cannareggio är det venetianska vardagslivet än mer påtagligt. Husfasaderna är långt ifrån lika välansade och pompösa som palatsen längs Canal Grande. Här finns en ruffighet som det gäller att upptäcka nu, innan etablissemanget tar över. En tomtyta passar bra både till båtavställning och grönsaksland.

Tvätten hänger på tork i gränderna och jag spanar in tofflor vars sulor uppenbarligen används för golvrengöring. Kanske en produkt värd att importera.

I Cannareggio fanns en gång stadens judiska getto. Några få plaketter på väggarna påminner om en svunnen tid. Idag består den judiska populationen av cirka 500 aktiva personer.Fem synagogor finns i området, knappt synliga utan snarare inbyggda bland bostadshusen.

Lido. En öde strand och en osynlig horisont. Det finns en bedagad charm över ön och man kan ana den forna societetens vingslag med eleganta middagsombyten.

Lido lever säkert upp under sommaren, men i november känns "Döden i Venedig" av Thomas Manns som en mer adekvat association. Med Gustav Mahlers musik i bakhuvudet konstaterar jag att Hotel Des Bains, där boken utspelar sig i, är igenbommat. Säsongsdöd eller permanent?

Längtar till Venedig, men hur är det med maten egentligen? Den frågan tål att återkomma till i ett annat inlägg.

Foton: Lilian