söndag 26 juni 2011

Midsummer in the city

Midsummer in Sweden and Finland is something special. If you celebrate the traditional way you "escape" from the city. I prefer not to! Stockholm is a perfect city for a Midsummer weekend.

When the clouds are dark and the sky suddenly opens it is perfect to be close to a restaurant or bar with walking distance to home.

No - it's not Amsterdam. Rent a bike and discover Stockholm.








 Animal life and green, green grass in Humlegården

 

Ladies á la Stockholm






Photos: Lilian

måndag 20 juni 2011

Stockholm Jazz Festival 2011 blev en solig lördag

En solig lördag på Stockholm Jazz Fest 2011, både vädermässigt och musikaliskt. Det bästa sparades till sist - nämligen Bobby Womack. Soul med nerv och hjärta där en stor del av behållningen var de fantastiska kördamerna och det tighta blåset. Men Bobby själv har fortfarande en stark och intensiv röst och han satte ribban högt från början i "Across 110th Street" - soundtracket från dök upp i Quentin Tarantinos film Jackie Brown.

För ordningens skull så är det bäst att reda ut släkten Womack. Bobby Womack var Sam Cookes påläggskalv och när Sam blev skjuten utanför en suspekt klubb så gifte sig Bobby med Sams fru Barbara. Bobby bror Cecil gifte sig med Sam dotter Linda och de två bildade Womack & Womack. Inte så konstigt att det dök upp låtar från Sam Cookes repertoar, såsom "A Change Is Gonna Come".

Lördagen inleddes med superba Bohuslän Big Band med gästspelande trumpetaren Karl Olandersson, vars senaste CD med jazzstandards passar min smak alldeles ypperligt. I lördags var det en hyllning till Charlie Parker som heller inte gick av för hackor.

Övriga storheter på Solliden-scenen var Seun Kuti, vars fader Fela Kuti är en legend i Nigeriansk musik - ja i Afrikansk musik överhuvudtaget. Visst svängde om Seun & bandet Egypt 80 men personligen blev jag uttråkad efter några låtar. För mig räcker det inte med sensuella rytmer - det måste finnas melodi också.

Min 80-tals saxofonidol David Sanborn dök också upp tillsammans med hammondorgel-spelande storheten Joey De Francesco. Lite för tidigt på dagen. Och när man i efterhand fick veta att saxofonisten Clarence Clemons lämnat oss, så kändes Sanborn ännu blekare. Jag måste få tillägga att jag inte är någon stor beundrare av Bruce Springsteen men han ska ha all eloge för sitt val av saxofonist!

På tal om saxofoner så kan jag inte låta bli att 'tycka till'. I min värld kommer aldrig en altsax att kunna konkurrera med en tenorsax. Och en sopransaxofonist borde allvarligt fundera över varför han/hon inte valt klarinett istället. (Ber om ursäkt för eventuella tramp på ömma saxofontår).









Festivalen ägde detta år rum på Skansen cirka en månad tidigare än vanligt. Tidpunkten uppskattas eftersom mitten av juli oftast sammanfaller med semester för oss som bor i Stockholm. Solliden i all ära. Underbar vy och scenen får med beröm godkänt. Galejan som var den andra scenen får däremot underkänt av mig. Klaustrofobisk som en konservburk, mörk och ogästvänlig i ett festivalsammanhang. Det gjorde att jag lämnade vokalistvirtuosen Bilal Oliver i förtid. Han var värd en bättre scen. Till och med den öppna asfaltplattan nedanför Solliden hade varit bättre. Troligen passar Galejan bättre för TANGO - det var i alla fall den skylten som lyste framme vid scenen.










Underbar utsikt över Stockholm i kombination med lite 'finger food' gör att musiken låter ännu bättre.

Foton: Lilian

lördag 18 juni 2011

Raul Malo in a great concert. You made my day!

When Raul Malo and his band started to play the rain outside and the chilly Swedish summer were forgotten.  You were absolutely fabulous yesterday at Göta Källare in Stockholm and I enjoyed every minute. I feel sorry for you who were not there. You missed two hours of both sentimental and joyful latin-country-music, sung by a man with a unique voice. Imagine a mix of Roy Orbison and Elvis flavored by a shining timbre.

När Raul Malo och hans fyramannaband började spela var regnet utanför och den kyliga svenska sommarkvällen som bortblåst. Det var en fantastisk konsert igår kväll på Göta Källare i Stockholm. Ni som inte var där missade två timmar av latino-country framförd av en man med en unik röst. Tänk er en mix av Roy Orbison och Elvis toppad med ett skimrande vibrato.


Most of the songs were in English but later in the concert we got some Spanish entries as well. For example the wonderful “Sombras” from Raul Malo’s last album Sinner & Saints. I was also happy to hear songs from the Mavericks repertoire, such as "I Wanna Know" and "Dance The Night Away"

Merparten av låtarna var på engelska men mot senare delen av konserten dök det upp en del spanska bidrag, såsom underbara ”Sombras” från senaste plattan Sinner & Saints. Glädjande nog framförde man också flera låtar från Mavericks repertoar såsom "I Wanna Know" och "Dance The Night Away".

Great band with great musicians! A double bass, an accordion and a keyboard player who suddenly grab his trumpet, playing solos which take us the whole way to from a cellar in Stockholm “home” to Mexico.


Kan det bli annat än fantastiskt med musiker som hanterar ståbas och dragspel. Dessutom  en keyboardist som plötsligt tar fram trumpeten och river av några mexikanska solon som gör att jag genast vill beställa en enkel biljett till Sydamerika.


Photos: Lilian

fredag 17 juni 2011

Raul Malo konsert ikväll, jazzfestival och sandaler

Regn och jazzfestival  brukar höra ihop. STHLM JAZZ FEST börjar idag men själv ser jag storligen fram emot Raul Malo nere i underjorden på Göta Källare. Att det regnar gör inget. Raul Malo, fd sångare i Mavericks, har förmåga att sprida värme med sin smöriga mexikanska country.

I morgon blir det en heldag med jazziga förtecken: trumpetaren Karl Olanderson, David Sanborn (ja - han spelar fortfarande sax), Bilal och Bobby Womack. Det enda som harmar är att jag missar Chic på ikväll.





Sandalernas högsäsong är nu Sarkastisk
Jag måste säga att jag har en ytterst ambivalent inställning till sandaler och jag ber redan nu om ursäkt om jag trampar på en öm sandaltå. Sandaler kan vara jättesnygga men det kan också vara ett skodon som framkallar rysningar – mer på grund av dess bärare än skorna i sig själva. Vill också framhålla att jag själv har långt ifrån perfekta fötter....
Häromdagen såg jag en proper herreman på gatan, iklädd vit skjorta och kavaj. Till detta bar han någon form av sandaler med kardborreband och strumpor. Min uppfattning är att sandaler är till för att bäras utan strumpor. Vill man ha strumpor bör man ha andra skor, vilket hade varit lämpligt för mannen ifråga eftersom det dessutom regnade.
(Detta foto hittade jag på en blogg som heter Bad Taste of the Day)

Alla bär inte strumpor i sina sandaler men åsynen kan vara nog så jobbig i form av avskavt nagellack, fel storlek på skorna, spruckna hälar och andra fotskavanker som kräver ett besök hos fotvårdaren. Kontentan är att sandaler är svårburna och fördelen med vintern är att slippa dessa skor.