Mamma Mia - det bär av mot Helsingfors!

Hur ser en Mamma-Mia-resa ut? Den behöver faktiskt inte gå till Grekland. Man kan också åka över vattnet till Helsingfors där Svenska Teaterns rosade föreställning väntar. Det faller sig naturligt att ta båten och i fantasin blir Tallink Siljas fartyg en grekisk skuta på väg till Skopolos.

Journalist och fotograf brukar vi normalt få vara själva på våra resor men denna utflykt är annorlunda. Redan i hamnen väntar nämligen Svenska Teaterns reporter och fotograf på oss. Vi har ju vunnit en tävling som teatern utlyst och resan från Stockholm till Mamma Mias hemvist ska dokumenteras i programtidningen ”Första Raden”. Känslan av att vara ”celebrities” infinner sig genast och här gäller det att leva upp till definitionen 'Kulturtanter+Partypinglor = Lilian & Teija'. Tur att vår reporter har gyllene skor. 

Var ska man nu äta ombord på denna skuta? Till slut faller valet på champagne och allehanda skaldjur, såsom det anstår celebriteter. Oavsett vad vilken restaurang vi valt så är jag är säker på att maten ombord på Silja Symphony är bra mycket bättre än den vi skulle fått på en grekisk farkost.

Å dessa fotografer och journalister. Månne man kan få lite lugn och ro i båtens maskinrum? Nehej - det gick visst inte.

Helsingfors i sikte och resans höjdpunkt väntar - Mamma Mia vad vi längtar!

Text: Lilian
Foto: Teija & Lilian

Burlesque vardagsrealism i Kungliga Operans Don Giovanni

Don Giovanni på Kungliga Operan har redan spelats en säsong men har nu återvänt med devis ny besättning. Don Giovanni är ingen operafavorit hos mig och det har att göra med att jag överlag inte är någon Mozartfantast. Just därför tycker jag det är extra roligt att Kungliga Operans uppsättning är så underhållande och omväxlande. Det är en av de bättre scenografier jag sett - i uppsättningar som kan klassas som ’moderna’.

Generellt tycker jag att Mozarts musik har en tendens att bli ’pluttig-nuttig’ och det känns som att orkestrarna hela tiden får hålla tillbaka. Så även här. Solisterna gör en bra insats utifrån musikens förutsättningar och bland de trånsjuka damerna är det framförallt Maria Fontosh’s Donna Elvira som gör starkast intryck på mig. Rollen som Don Giovanni kräver sin man och det är beundransvärt att Ola Eliasson orkar resa sig efter sina sista dödskramper och ta emot de välförtjänta applåderna.

(Kungliga Operans pressbild. Fotograf Markus Gårder)

Don Giovanni rekommenderas och speciellt för de som inte är vana operabesökare. Det är en härlig blandning av vardagsrealism i toalettmiljö och bröllopsbestyr blandat med 'burlesquea' inslag och spring-i-dörrar-fars. Krydda med en rejäl dos erotik och sexuella anspelningar så får man till Ola Anders Tandbergs anrättning av Don Giovanni.

Mer information om föreställningen finns HÄR:

PS 1: Känsliga besökare varnas för ”blodutgjutelser”.    
PS 2: Operan har varit stängd under en tid för omfattande renovering och Don Giovanni fick inviga säsongsöppning den 17 oktober 2014. 

Foto överst: Lilian

Wienerfilharmonikerna, MA Numminen och Ruby Turner

Musik är som bubblor i ett champagneglas. Ju fler, desto bättre. Veckans musikaliska behållning består av en något spretig trio som inte verkar ha många gemensamma nämnare. Min upplevelse är dock, att oavsett genre, så skapar musik bubblor i kroppen och bra musik är helt enkelt - bra. Det räcker som gemensam nämnare.

Sentimental & tårögd:

Onsdagens utdelning av Birgit Nilsson Prize gick till Wiener Filharmonikerna och orkestern var på plats i Konserthuset för att ta emot priset tillsammans med dirigenten Riccardo Muti. Det var tredje gången priset delades ut och tanken är att det ska etableras som ett musikens Nobelpris och Kung Carl XVI Gustav får därmed dela ut det. Konferencier var Pia Lindström - dotter till Ingrid Bergman. Förstod inte riktigt varför valet fallit just på henne men det var kanske för att skapa någon sorts extra kändisaura över arrangemanget.

Wiener Filharmonikerna var den första symfoniorkester jag kom i kontakt med som liten, tack vare nyårskonserterna på TV. Att nu få chansen att höra dem live var speciellt. Jag förstår varför man säger att orkestern har en speciell lyster i sitt 'sound'. Jag fällde en tår och var djupt imponerad.

Sentimental & glad:
En annan sorts, speciell lyster i rösten har MA Numminen. Kanske är det även här som barndomsminnen spelar in. MA Numminen och vapendragaren Pedro Hietanen uppträdde i Kronoby Högstadium när jag gick i grundskolan i Finland. Det minner lever kvar och nu uppskattar jag nog duon mer än jag gjorde då. Lördagens konsert på Södra Teatern med Södra Bergens Balalajkor blev en vitamininjektion i höstmörkret. Tror att kusin Irene är benägen att hålla med.

En mulen höstsöndag kräver musik som griper tag i en. Ruby Turners nya album "All That I Am" är i alla fall 'soul for my soul & all that I want to hear'. Vilken röst kvinnan har och vilket band som backar upp henne. Just nu turnerar hon i Storbritannien med suveräna Jools Holland and his Rhythm & Blues Orchestra. 

Lyssna och bedöm själv! Mer om Ruby finns HÄR.

PS: Tror bestämt att Ruby och jag har samma smak när det gäller halsband.  

Nästa vecka fortsätter i jazzens tecken. Där är jazzfestival i stan: www.stockholmjazz.com

Fire Island - var ligger det?

- Fire Island - var ligger det?
- Det ligger i USA, utanför Long Island. Det tar faktiska bara ca 2 timmar att ta sig dit. Tåg från Penn Station på Manhattan och sedan färja över.
- Aha - det är alltså en ö. Varför har man aldrig hört talas om den?
- En ö ja. Egentligen ett 50 km långt och 400 meter brett sandigt barriärrev som är indelat i 17 'communities'. Inte bara sand, det finns växtlighet också. Och sandiga vägar som har namn som t.ex. "Burma road". Har man tur består vägen av trätrallar.

- Hur tar man sig runt på ön?
- Man promenerar längs stranden, cyklar eller åker vattentaxi. Det finns inga bilar förutom den nödvändigaste nyttotrafiken, såsom skolbuss, brandbil etc. Ja det finns knappt några vägar som klarar av vanlig trafik. Skolbussen kör på stranden.

- Men hur gör man om man har resväskor eller varit och handlat?
- Här kan man inte leva utan sin skottkärra! Vid varje färjeterminal finns parkeringsplats för skottkärror.

- Finns det nåt att göra på Fire Island?
- Man gör så lite som möjligt. Promenerar, plockar snäckor, badar, lyssnar på Atlantens, stundtals våldsamma, vågskvalp, läser, cyklar. Semester kallas det.

Såhär brukar en konversation låta när jag berättar att jag varit på Fire Island. De som har sina sommarhus ser gärna att Fire Island förblir lite okänt. Det finns ingen önskan om att det ska bli någon hipp tillflyktsort som grannön Hamptons.

Under 70-talet och fram till början av 80-talet var Fire Island en tillflyktsort för hippies, gay och andra hippa New York-bor. Fortfarande finns det två unika 'gay-communities' på ön: Cherry Grove och The Pines.

Ocean Beach är lite av huvudort. Här finns en del affärer, barer och restauranger. Vi brukar gå med våra vänner på The Hideaway Restaurant at Houser's Hotel, som anses vara en av de bättre. Härlig altan ut mot vattnet där man man beundra solnedgången medan man smuttar på kallt vitt vin.

Jag har besökt Fire Island två gånger - före och efter stormen Sandy, som hösten 2012 ställde till stor förödelse. Hus flyttades eller blåste bort och uppbyggnaden pågår fortfarande. Vegetationen försvann delvis och ersattes av mer sand men i vissa fall med en härlig havsutsikt som bonus.

Man får en föraning om kraften i Atlantens vågor när de slår mot sanddynerna. Då förstår man att hus kan flyttas 30 meter när havet och vinden ryter till. 

Bästa tiden för att besöka Fire Island: April - oktober

Hur tar man sig till Fire Island:
Råkar ni vara i New York så ta tåget från Penn Station till Bay Shore. Tar max 1,5 timme. Från Bay Shore tar man en taxi eller van till Ocean Beach Ferry Dock. 40 minuter senare kliver ni av i Ocean Bay eller någon av de andra 'communities'. Här finns information om det olika färjorna och deras tidtabell. www.fireislandferries.com 

Foto: Lilian
#fireisland

"Chicago" jazzar in på Stadsteatern med bravur

Planerar du att gå på teater och endast se en föreställning i höst – i så fall rekommenderar jag, å det varmaste, "Chicago" på Stadsteatern i Stockholm.

Jag är ingen musikalfantast och tycker de flesta uppsättningar brukar vara ganska påfrestande och trista. Handlingen är i regel underordnad musiken. Chicago är inget undantag. Uruppförande skedde 1975 men handlingen utspelar sig i 1920-tals miljö och följaktligen får man får njuta av svängig jazz istället för tårdrypande musikalballader. Det får mitt jazzhjärta att bulta lite extra.

"All the jazz", "Chicago after midnight", "Razzle Dazzle" med flera, är låtar som blivit klassiska. I Stadsteaterns uppsättning har kapellmästaren Maria Kvist satt samman en orkester där tio av tolv musiker är kvinnor. Vår jämställda tidsålder till trots är detta ytterst ovanligt och förtjänar att omnämnas. Orkester har ett elegant samspel med swing och timing såsom 20-talsjazzen kräver.

Huvudrollsinnehavarna med Lisa Nilsson som Roxie, Sharon Dyall som Velma och Dan Ekborg som den beräknande advokaten Billy Flynn är alla lysande. Ja, det kan man säga om hela ensemblen. Jag är imponerad av att Chicago känns så otroligt inarbetad. Det finns en genomgående säkerhet som inte alltid är självklar vid premiärer.

Calle Norlén har satt samma en fyndig översättning av texten till svenska. Kostym har gjort ett ypperligt jobb och Lars Wallins kläder är oerhört välsydda (jag satt på rad 6). Roine Söderlund visar att han är en av de bästa vi har när det gäller regi och koreografi.

1920-talets Chicago har inte bara jazzat in på Stadsteatern utan även hos en hårdflörtad musikalantagonist.

Rosor till alla involverade och till Stadsteatern som åter igen visat var musikalskåpet ska stå.
  
Foto: Pressbilder Stadsteatern.
Fotografer: Carl Bengtsson, Petra Hellberg