"Chicago" jazzar in på Stadsteatern med bravur

Planerar du att gå på teater och endast se en föreställning i höst – i så fall rekommenderar jag, å det varmaste, "Chicago" på Stadsteatern i Stockholm.

Jag är ingen musikalfantast och tycker de flesta uppsättningar brukar vara ganska påfrestande och trista. Handlingen är i regel underordnad musiken. Chicago är inget undantag. Uruppförande skedde 1975 men handlingen utspelar sig i 1920-tals miljö och följaktligen får man får njuta av svängig jazz istället för tårdrypande musikalballader. Det får mitt jazzhjärta att bulta lite extra.

"All the jazz", "Chicago after midnight", "Razzle Dazzle" med flera, är låtar som blivit klassiska. I Stadsteaterns uppsättning har kapellmästaren Maria Kvist satt samman en orkester där tio av tolv musiker är kvinnor. Vår jämställda tidsålder till trots är detta ytterst ovanligt och förtjänar att omnämnas. Orkester har ett elegant samspel med swing och timing såsom 20-talsjazzen kräver.

Huvudrollsinnehavarna med Lisa Nilsson som Roxie, Sharon Dyall som Velma och Dan Ekborg som den beräknande advokaten Billy Flynn är alla lysande. Ja, det kan man säga om hela ensemblen. Jag är imponerad av att Chicago känns så otroligt inarbetad. Det finns en genomgående säkerhet som inte alltid är självklar vid premiärer.

Calle Norlén har satt samma en fyndig översättning av texten till svenska. Kostym har gjort ett ypperligt jobb och Lars Wallins kläder är oerhört välsydda (jag satt på rad 6). Roine Söderlund visar att han är en av de bästa vi har när det gäller regi och koreografi.

1920-talets Chicago har inte bara jazzat in på Stadsteatern utan även hos en hårdflörtad musikalantagonist.

Rosor till alla involverade och till Stadsteatern som åter igen visat var musikalskåpet ska stå.
  
Foto: Pressbilder Stadsteatern.
Fotografer: Carl Bengtsson, Petra Hellberg

Vanna Rosenberg briljerar i Stadsteaterns Sweeney Todd

Jag ska genast erkänna att jag inte är någon stor musikalfantast. Därför är det glädjande att Sweeney Todd ligger närmare opera än traditionell musikal. Ljudbilden är dramatiskt, stundtals atonal med tät stämsång i kören. Handlingen skulle fungera utmärkt i operavärlden där död och elände är regel. Glöm lättsamma, trallande sångnummer.
Pjäsen skrevs av Stephen Sondheim och hade premiär på Broadway 1979. Det är en skräckinjagande historia om hämnd, bitterhet och psykopater där barberaren Sweeney rakar halsen av kunderna på löpande band och den praktiskt, ekonomiskt lagda Mrs Lovett tar hand om kropparna och bakar dem till smaskiga pajer.

Stadsteaterns uppsättning hade premiär 4 december och redan nu är föreställning mogen och inarbetad. Peter Jöback visar att han klarar den tuffa rollen som kallblodig mördaren. Jag kände en viss skepsis innan men blir glatt överraskad när, den mestadels välpolerade, Jöback sjunger så att spottet yr över första raden. Högst poäng får Vanna Rosenberg, trots att hon i första hand inte är sångerska. Hennes humoristiska mimik och skådespelartalang, i kombination med Calle Norléns suveräna översättning av librettot, räcker gott. Viss kritik är dock på sin plats. Första akten känns utdragen och har en lång startsträcka. "När börjar det" hann jag tänka ett antal gånger under de första 15 minuterna.

Som så ofta skapar Stadsteatern en tuff och häftig scenografi och kostym. Denna gång under ledning av Magdalena Åberg. Även orkestern är värd en stor eloge för sitt dramatiska och proffsiga anslag.

Regi: Tobias Theorell
Scenografi, kostym: Magdalena Åberg
Musikaliska ledare och dirigent: Mikael Jöback
Koreografi: Roine Söderlundh
Mer info finns på Stadsteaterns hemsida.

PS 1: Om ni såg "De tre musketörerna" så kanske ni, liksom jag drabbas av en déjà vu när barberare Pirelli dyker upp i rosaglansig outfit och Michael Jackson frilla.

PS 2: Vanna Rosenberg medverkar som låtskrivare i Melodifestivalen 2014 tillsammans med Ellinore Holmer, Åsa Schmalenbach, Josefina Sanner, Henrik Wikström, Amir Aly. Låten heter "En himmelsk sång" och sjungs av Ellinore Holmer, som tävlar i deltävling 4, 22 februari.

Foto: Lilian samt pressbilder från Stadsteatern, fotograf Carl Thorborg