"Chicago" jazzar in på Stadsteatern med bravur

Planerar du att gå på teater och endast se en föreställning i höst – i så fall rekommenderar jag, å det varmaste, "Chicago" på Stadsteatern i Stockholm.

Jag är ingen musikalfantast och tycker de flesta uppsättningar brukar vara ganska påfrestande och trista. Handlingen är i regel underordnad musiken. Chicago är inget undantag. Uruppförande skedde 1975 men handlingen utspelar sig i 1920-tals miljö och följaktligen får man får njuta av svängig jazz istället för tårdrypande musikalballader. Det får mitt jazzhjärta att bulta lite extra.

"All the jazz", "Chicago after midnight", "Razzle Dazzle" med flera, är låtar som blivit klassiska. I Stadsteaterns uppsättning har kapellmästaren Maria Kvist satt samman en orkester där tio av tolv musiker är kvinnor. Vår jämställda tidsålder till trots är detta ytterst ovanligt och förtjänar att omnämnas. Orkester har ett elegant samspel med swing och timing såsom 20-talsjazzen kräver.

Huvudrollsinnehavarna med Lisa Nilsson som Roxie, Sharon Dyall som Velma och Dan Ekborg som den beräknande advokaten Billy Flynn är alla lysande. Ja, det kan man säga om hela ensemblen. Jag är imponerad av att Chicago känns så otroligt inarbetad. Det finns en genomgående säkerhet som inte alltid är självklar vid premiärer.

Calle Norlén har satt samma en fyndig översättning av texten till svenska. Kostym har gjort ett ypperligt jobb och Lars Wallins kläder är oerhört välsydda (jag satt på rad 6). Roine Söderlund visar att han är en av de bästa vi har när det gäller regi och koreografi.

1920-talets Chicago har inte bara jazzat in på Stadsteatern utan även hos en hårdflörtad musikalantagonist.

Rosor till alla involverade och till Stadsteatern som åter igen visat var musikalskåpet ska stå.
  
Foto: Pressbilder Stadsteatern.
Fotografer: Carl Bengtsson, Petra Hellberg