Eurovision 2012: Baku i backspegeln, del 1

Eurovision-bubblan spricker varje år vid ungefär samma tidpunkt, det vill säga på flygplatsen på väg hem. Då påbörjas återanpassningen till det normala livet. Nu har vi varit på hemmaplan några dagar och intrycken börjar falla på plats. Det är dags att försöka göra en summering och eftersom intrycken är så många detta år delar jag upp dem i flera inlägg.

Känslan efter att ha vunnit

Jag har haft förmånen att få vara med om två Eurovisionsvinster: Finland och Lordi 2006 och Sverige och Loreen 2012. Såhär i efterhand upplevde jag känslan i arenan helt olika. När Finland vann var det euforisk lycka i ordets rätta betydelse. Kanske för att Finland aldrig vunnit tidigare och Lordi var heller ingen självklar förhandsfavorit. När Loreen vann i lördags var det mer en lättnadens suck över att det gick vägen och att Loreen höll för favoritskapet. Majoriteten var glada över att att en kvalitetslåt vunnit men också över att tävlingen nästa år kommer till Sverige som betraktas som 'The Eurovision-country no 1'. Det kommer garanteras att spelas schlagermusik på Euroclub och andra ställen men framför allt ska alla kunna vara sig själva oavsett hudfärg, religion, åsikter och sexuell läggning.

Arenabygge i supertempo
Det är en prestation av stora mått att kunna bygga en arena som Crystal Hall på sju (7) månader. Och inte bara arenan i sig utan även området runt omkring med parkeringsplatser och planteringar. Att det sedan tog flera dagar att ordna med catering till presscentret eller få transporterna att fungera kan tyckas vara bagateller. Jag kan tänka mig att man varit så fokuserad på att få de stora projekten i hamn att man inte haft en tanke på att hungriga journalister lätt kan börja skriva negativ artiklar. Betänk å andra sidan att Azerbajdzjan aldrig ordnat nåt liknade arrangemang tidigare i historien. Den officiella kostnaden för arrangemanget är 50 miljoner euro.

Fotograferad och intervjuad av unga och äldre

Det vore kul att veta i hur många Azerbaijanska fotoalbum som Roger och jag numera återfinns i. Fascinationen för våra flaggor och fjäderboor har varit alldeles enorm. Självklart ställer man upp och bidrar till albuminnehållet. Flaggor av olika nationstillhörigheter tilltalade också mediafolket och det är otaliga intervjuer vi gjort för nationell press, TV och radio. Två av standardfrågorna har varit: 'Vad tycker vi om Baku och vad tycker vi om arrangemanget?' De positiva intrycken har övervägt och det har vi också förmedlat. Visst kan man säga att vi på så sätt bidragit till propagandamaskineriet men faktum är att folket är bland de vänligaste och trevligaste jag någonsin mött och Baku är en fascinerande stad. Jag åker gärna tillbaka i ett annan sammanhang när det inte är Eurovision Song Contest.

Foto: Lilian, Roger, JP (Radio International)