Jag hade inte många rätt i min förhandsgissning. Jag trodde i min enfald att svenska folket skulle genomskåda Panetoz-tramset. Samtidigt borde jag veta att varje final ska innehålla ett bidrag som vänder sig till alla som befinner sin i dagisstadiet - oavsett ålder. Sean Banan har ju haft det uppdraget de senaste två åren. Skillnaden är att Sean Banan är en karaktär som man inte kan bortse ifrån medan Panetoz är... ja va då?
Sanna Nielsen var värd att gå direkt till final. Om inte annat så för 'lång och trogen tjänst' och att hon har en röst och en professionalitet i klass med Helena Paparizou. Det spekuleras för fullt om att Sanna kommer att vinna och representera Sverige i Eurovisionen. Gärna för mig. Då har vi åtminstone en värdig representant.
Jag vill egentligen bara skriva positiva saker om Melodifestivalen, som den stora fantast jag är. Nu blir det istället surt och gnälligt. Tyvärr är det med sorgsen blick och värk i hjärtat som jag följt årets första två deltävlingarna. Utan att lyckas har jag lyssnat och spanat efter glädjen och programmets borttappade själ. Varför har merparten av låtarna hamnat på en sådan medioker nivå när det fanns 2628 inskickade bidrag att välja mellan? Vad har hänt bakom kulisserna när programinramningen drivits till en nivå som förutsätter att tv-tittarna besitter ett minimum av intelligens? Är vi bortskämda av de senaste årens Melodifestivalsproduktioner och har SVT nu nått vägs ände för vad de förmår skapa?
Många frågor och tillsvidare inga svar. Så sällskapet för kvällen tröstade sig med hembakade Runebergstårtor. För er som inte känner till dessa bakverk så äts de i samband med Runebergsdagen 5 februari. Nu blev Finlands nationalskald hyllad några dagar för sent men det får han leva med. Däremot undrar jag vad Runeberg hade tyckt om poesin i kvällens låtar.
Direkt till final:
Sanna Nielsen - "Undo"
Panetoz - "Efter Solsken"
Till Andra Chansen:
JEM - "Love Trigger"
Martin Stenmarck - "När Änglarna Går Hem"
Foto: Lilian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar