Cannareggio, Giudetta, Lido - bortom Venedigs turiststråk

Venedig består av sex stadsdelar och som förstagångsturist är det lätt att fastnar i San Marco med Markusplatsen som dragplåster och San Polo på motsatta sidan, vid Rialtobron.

Redan några stenkast bort ligger stadsdelen Dorsoduro med Basilica di Santa Maria della Salute som ett mäktigt landmärke. Visst finns det sevärdheter såsom Peggy Guggenheim collection, Palazzo Grassi  och Gallerie dell’Accademia men framåt klockan tio ligger kanalerna stilla och gränderna tysta och folktomma.

Från Dorsoduro tar man enkelt vaparetton över Canale della Giudecca till Giudecca. Här lever invånarna sitt vardagsliv. På kvällstid är det mörkt och känslan av en ödslig ö infinner sig.

Då slinker man in på restauranger som Trattoria Altanella, med anor från 1860-talet. Där möts vi av kvarterets invånare och en klassisk meny som inte låter sig påverkas av vare nymodigheter eller trender. En lunch är också att rekommendera och är väder fint håller uteserveringen öppen även i november.

I arbetarstadsdelen Cannareggio är det venetianska vardagslivet än mer påtagligt. Husfasaderna är långt ifrån lika välansade och pompösa som palatsen längs Canal Grande. Här finns en ruffighet som det gäller att upptäcka nu, innan etablissemanget tar över. En tomtyta passar bra både till båtavställning och grönsaksland.

Tvätten hänger på tork i gränderna och jag spanar in tofflor vars sulor uppenbarligen används för golvrengöring. Kanske en produkt värd att importera.

I Cannareggio fanns en gång stadens judiska getto. Några få plaketter på väggarna påminner om en svunnen tid. Idag består den judiska populationen av cirka 500 aktiva personer.Fem synagogor finns i området, knappt synliga utan snarare inbyggda bland bostadshusen.

Lido. En öde strand och en osynlig horisont. Det finns en bedagad charm över ön och man kan ana den forna societetens vingslag med eleganta middagsombyten.

Lido lever säkert upp under sommaren, men i november känns "Döden i Venedig" av Thomas Manns som en mer adekvat association. Med Gustav Mahlers musik i bakhuvudet konstaterar jag att Hotel Des Bains, där boken utspelar sig i, är igenbommat. Säsongsdöd eller permanent?

Längtar till Venedig, men hur är det med maten egentligen? Den frågan tål att återkomma till i ett annat inlägg.

Foton: Lilian

Mystik och melankoli i den sjunkande staden Venedig

Venedig i november och solen visar sig mest hela tiden. Lugnet har sänkt sig över kanalerna och gondoljärerna jobbar på halvfart. Oavsett årstider är Venedig ett populärt resmål och runt Markusplatsen råder ett febrilt fotograferande.

Kanalerna är stadens livsnerv och Vaparetto, vattenbussarna, är förutsättningen för att livet ska fungera. Turisternas favorit är linje nummer 1 som går längs Canal Grande och den är lika viktig för lokalbefolkningen.

Visst är trafiken livlig på de stora kanalerna men inne bland gränderna råder en behaglig tystnad, dag som natt. Efter ett par dagar inser jag att det är avsaknaden av bilar som gör Venedig så tyst.   
 

Det har blivit tre besök i Venedig sedan 2006 och Dorsoduro är favoritstadsdelen att bo i. Det smidigt med kommunikationerna och nära till  Vaparetto-hållplatserna Zattere, Accademia och Salute men ändå bortom turisthotellen myller.

I Dorsoduro pågår vardagslivet och caféerna öppnar tidigt för morgonens första kaffe och croissant eller toast.

Om man promenerar mot Rialto-bron hittar man allt från de traditionella butikerna med turistmasker men också musikaffärer av ett slag som inte längre finns i Sverige.

Gondolernas stad är byggd på vatten. Miljontals träpålar har slagits ned i den sandiga och leriga jorden men de ruttnar allt mer. Venedig beräknas sjunka mellan 1-2 millimeter per år, samtidigt som vattennivån i den venetiansk lagunen runtomkring stiger med ungefär lika mycket. Det kan låta försumbart men i praktiken betyder det att staden dränks av högvatten, 'acqua alta', fler och fler dagar per år. Markusplatsen beräknas vara översvämmade upp till hälften av årets dagar. Ingen trevlig framtid men visst är det en bra grogrund för mystik och melankoli.

Trots att staden går ett sjunkande öde till mötes är översvämningar i källare och entréer inget som venetianarna hetsar upp sig över. Trätrallarna (duckboards) ligger redo att placeras ut. Gummistövlar är ett måste om man ska hålla fötterna torra.

Mer om Venedigs gömda stadsdelar, restauranger och utflykter i kommande blogginlägg.

Foto: Lilian