Burlesque vardagsrealism i Kungliga Operans Don Giovanni

Don Giovanni på Kungliga Operan har redan spelats en säsong men har nu återvänt med devis ny besättning. Don Giovanni är ingen operafavorit hos mig och det har att göra med att jag överlag inte är någon Mozartfantast. Just därför tycker jag det är extra roligt att Kungliga Operans uppsättning är så underhållande och omväxlande. Det är en av de bättre scenografier jag sett - i uppsättningar som kan klassas som ’moderna’.

Generellt tycker jag att Mozarts musik har en tendens att bli ’pluttig-nuttig’ och det känns som att orkestrarna hela tiden får hålla tillbaka. Så även här. Solisterna gör en bra insats utifrån musikens förutsättningar och bland de trånsjuka damerna är det framförallt Maria Fontosh’s Donna Elvira som gör starkast intryck på mig. Rollen som Don Giovanni kräver sin man och det är beundransvärt att Ola Eliasson orkar resa sig efter sina sista dödskramper och ta emot de välförtjänta applåderna.

(Kungliga Operans pressbild. Fotograf Markus Gårder)

Don Giovanni rekommenderas och speciellt för de som inte är vana operabesökare. Det är en härlig blandning av vardagsrealism i toalettmiljö och bröllopsbestyr blandat med 'burlesquea' inslag och spring-i-dörrar-fars. Krydda med en rejäl dos erotik och sexuella anspelningar så får man till Ola Anders Tandbergs anrättning av Don Giovanni.

Mer information om föreställningen finns HÄR:

PS 1: Känsliga besökare varnas för ”blodutgjutelser”.    
PS 2: Operan har varit stängd under en tid för omfattande renovering och Don Giovanni fick inviga säsongsöppning den 17 oktober 2014. 

Foto överst: Lilian

Wienerfilharmonikerna, MA Numminen och Ruby Turner

Musik är som bubblor i ett champagneglas. Ju fler, desto bättre. Veckans musikaliska behållning består av en något spretig trio som inte verkar ha många gemensamma nämnare. Min upplevelse är dock, att oavsett genre, så skapar musik bubblor i kroppen och bra musik är helt enkelt - bra. Det räcker som gemensam nämnare.

Sentimental & tårögd:

Onsdagens utdelning av Birgit Nilsson Prize gick till Wiener Filharmonikerna och orkestern var på plats i Konserthuset för att ta emot priset tillsammans med dirigenten Riccardo Muti. Det var tredje gången priset delades ut och tanken är att det ska etableras som ett musikens Nobelpris och Kung Carl XVI Gustav får därmed dela ut det. Konferencier var Pia Lindström - dotter till Ingrid Bergman. Förstod inte riktigt varför valet fallit just på henne men det var kanske för att skapa någon sorts extra kändisaura över arrangemanget.

Wiener Filharmonikerna var den första symfoniorkester jag kom i kontakt med som liten, tack vare nyårskonserterna på TV. Att nu få chansen att höra dem live var speciellt. Jag förstår varför man säger att orkestern har en speciell lyster i sitt 'sound'. Jag fällde en tår och var djupt imponerad.

Sentimental & glad:
En annan sorts, speciell lyster i rösten har MA Numminen. Kanske är det även här som barndomsminnen spelar in. MA Numminen och vapendragaren Pedro Hietanen uppträdde i Kronoby Högstadium när jag gick i grundskolan i Finland. Det minner lever kvar och nu uppskattar jag nog duon mer än jag gjorde då. Lördagens konsert på Södra Teatern med Södra Bergens Balalajkor blev en vitamininjektion i höstmörkret. Tror att kusin Irene är benägen att hålla med.

En mulen höstsöndag kräver musik som griper tag i en. Ruby Turners nya album "All That I Am" är i alla fall 'soul for my soul & all that I want to hear'. Vilken röst kvinnan har och vilket band som backar upp henne. Just nu turnerar hon i Storbritannien med suveräna Jools Holland and his Rhythm & Blues Orchestra. 

Lyssna och bedöm själv! Mer om Ruby finns HÄR.

PS: Tror bestämt att Ruby och jag har samma smak när det gäller halsband.  

Nästa vecka fortsätter i jazzens tecken. Där är jazzfestival i stan: www.stockholmjazz.com