En solig lördag på Stockholm Jazz Fest 2011, både vädermässigt och musikaliskt. Det bästa sparades till sist - nämligen Bobby Womack. Soul med nerv och hjärta där en stor del av behållningen var de fantastiska kördamerna och det tighta blåset. Men Bobby själv har fortfarande en stark och intensiv röst och han satte ribban högt från början i "Across 110th Street" - soundtracket från dök upp i Quentin Tarantinos film Jackie Brown.
För ordningens skull så är det bäst att reda ut släkten Womack. Bobby Womack var Sam Cookes påläggskalv och när Sam blev skjuten utanför en suspekt klubb så gifte sig Bobby med Sams fru Barbara. Bobby bror Cecil gifte sig med Sam dotter Linda och de två bildade Womack & Womack. Inte så konstigt att det dök upp låtar från Sam Cookes repertoar, såsom "A Change Is Gonna Come".
Lördagen inleddes med superba Bohuslän Big Band med gästspelande trumpetaren Karl Olandersson, vars senaste CD med jazzstandards passar min smak alldeles ypperligt. I lördags var det en hyllning till Charlie Parker som heller inte gick av för hackor.
Övriga storheter på Solliden-scenen var Seun Kuti, vars fader Fela Kuti är en legend i Nigeriansk musik - ja i Afrikansk musik överhuvudtaget. Visst svängde om Seun & bandet Egypt 80 men personligen blev jag uttråkad efter några låtar. För mig räcker det inte med sensuella rytmer - det måste finnas melodi också.
Min 80-tals saxofonidol David Sanborn dök också upp tillsammans med hammondorgel-spelande storheten Joey De Francesco. Lite för tidigt på dagen. Och när man i efterhand fick veta att saxofonisten Clarence Clemons lämnat oss, så kändes Sanborn ännu blekare. Jag måste få tillägga att jag inte är någon stor beundrare av Bruce Springsteen men han ska ha all eloge för sitt val av saxofonist!
På tal om saxofoner så kan jag inte låta bli att 'tycka till'. I min värld kommer aldrig en altsax att kunna konkurrera med en tenorsax. Och en sopransaxofonist borde allvarligt fundera över varför han/hon inte valt klarinett istället. (Ber om ursäkt för eventuella tramp på ömma saxofontår).
Festivalen ägde detta år rum på Skansen cirka en månad tidigare än vanligt. Tidpunkten uppskattas eftersom mitten av juli oftast sammanfaller med semester för oss som bor i Stockholm. Solliden i all ära. Underbar vy och scenen får med beröm godkänt. Galejan som var den andra scenen får däremot underkänt av mig. Klaustrofobisk som en konservburk, mörk och ogästvänlig i ett festivalsammanhang. Det gjorde att jag lämnade vokalistvirtuosen Bilal Oliver i förtid. Han var värd en bättre scen. Till och med den öppna asfaltplattan nedanför Solliden hade varit bättre. Troligen passar Galejan bättre för TANGO - det var i alla fall den skylten som lyste framme vid scenen.
Underbar utsikt över Stockholm i kombination med lite 'finger food' gör att musiken låter ännu bättre.
Foton: Lilian
